Hittade det här inlägget på den här fina bloggen och kände mig lite tvungen att lägga ut det med. Just för att det är så rätt. Tror att alla kommer att känna igen sig, värt att läsa.

Hur många gånger har du tänkt...

- Jag väntar tre minuter innan jag svarar?

- Jag kan inte smsa nu, jag har redan skickat två sms på raken?

- På onsdag klockan ett ska jag fråga om han vill träffas?

Det är dags att vi lägger ner de här schemalagda tankegångarna för hur vi ska bete oss mot dem vi tycker om. Ni vet den där pirrande känslan i magen när man får ett sms från just den personen? Hur vet du att den andra personen inte får exakt samma känsla när du skriver? Men du går runt och tänker "nej jag ska inte skriva förrän i morgon". Då tänker den andra änden "ska jag skriva? ska jag skriva? ska jag skriva?" och sen gör han/hon inte det bara för att du kanske inte skrivit på hela dagen. Ser ni kedjereaktionen?

Om ni båda bara hade skrivit när ni kände för det hade ni sluppit onödig ångest över att den andra inte känner samma som du. Och den där pirrande känslan hade du kunnat uppleva kanske fem gånger mer under en dag. Kärlek är inte till för att hållas inom dig. Oavsett vad den andra känner eller inte, mår ingen bra av att isolera känslor.

Han/hon du tycker om kanske tycker att du är jobbig när du smsar, tänker du nu. Men snälla, om så är fallet - är personen ens intressant då? Vem vill ha något med en person som inte ens kan få ett jävla sms utan att känna sig förföljd? Inte jag.

Låt oss bryta detta mönster som skapats bland ungdomar. Om du vill smsa, GÖR DE FÖR FAN! Om det finns någon där ute just NU NU NU (du tänker på en viss person nu eller hur? hihi). Skriv nu.